Foto: Johan Larsson
Nyårsdagen 2016. Tidig förmiddag. Klockan har precis passerat tio. För en stund sedan hämtade
ambulansen min cancersjuke far. Spåren efter däcken och sjukhusbåren avtecknar sig fortfarande i
den nyfallna snön på uppfarten till mitt föräldrahem. Jag tar några minnesbilder, förevigar stunden,
fast jag egentligen vill glömma.
För mig har alltid jakten på bilden varit det centrala. Det sägs ofta att ett fotografi måste
innehålla en berättelse, att fotografen har något att berätta. Men räcker det? Tänk er en
skönlitterär bok. Räcket det med att den innehåller en berättelse? Räcker det med att orden är
vackert sammansatta? Nej, verkligen inte. Det behövs givetvis någonting mer. Franz Kafka
formulerade det väldigt bra: “En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”. Det
samma gäller fotografiet. Ett fotografi måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Yxan
kan vara både subtil och uppenbar; det spelar nämligen ingen som helst roll. Huvudsaken är att
fotografiet får möjligheten att växa och bli större än det uppenbara.
En bild behöver inte innehålla en livslång berättelse – men det måste finnas en röst. En talan.
Någonting som tränger ut utanför bildramen, något som växer i betraktarens ögon. En bra bild är
som en fråga utan svar. Den väcker tankar och funderingar, den krossar den frusna isen inom oss.
En bra bild är som ett stenhårt slag i magen eller som en subtil viskning i örat. Eller kanske både
och.
ambulansen min cancersjuke far. Spåren efter däcken och sjukhusbåren avtecknar sig fortfarande i
den nyfallna snön på uppfarten till mitt föräldrahem. Jag tar några minnesbilder, förevigar stunden,
fast jag egentligen vill glömma.
För mig har alltid jakten på bilden varit det centrala. Det sägs ofta att ett fotografi måste
innehålla en berättelse, att fotografen har något att berätta. Men räcker det? Tänk er en
skönlitterär bok. Räcket det med att den innehåller en berättelse? Räcker det med att orden är
vackert sammansatta? Nej, verkligen inte. Det behövs givetvis någonting mer. Franz Kafka
formulerade det väldigt bra: “En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”. Det
samma gäller fotografiet. Ett fotografi måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Yxan
kan vara både subtil och uppenbar; det spelar nämligen ingen som helst roll. Huvudsaken är att
fotografiet får möjligheten att växa och bli större än det uppenbara.
En bild behöver inte innehålla en livslång berättelse – men det måste finnas en röst. En talan.
Någonting som tränger ut utanför bildramen, något som växer i betraktarens ögon. En bra bild är
som en fråga utan svar. Den väcker tankar och funderingar, den krossar den frusna isen inom oss.
En bra bild är som ett stenhårt slag i magen eller som en subtil viskning i örat. Eller kanske både
och.
Foto: Johan Larsson
När jag plockade upp kameran för första gången var det främst som ett komplement till
andra uttrycksformer. Jag spelade gitarr i ett band och jag målade med olja. Jag hade inte förstått
vilken kraft fotografiet hade. Jag dök ner bland de stora mästarna. Jag såg ett fotografi av Édouard
Boubat som förändrade mig helt. Två flickor står på en parisisk gata. De håller armarna om
varandra. Det är ett mycket enkelt fotografi. Inte tillkrånglat. Ändå finns det något som fångar
betraktaren. Flickornas blickar är som stenhårda slag i magen. Jag återvänder till just det fotografiet
med jämna mellanrum, mest för att påminna mig själv om varför jag fotograferar.
andra uttrycksformer. Jag spelade gitarr i ett band och jag målade med olja. Jag hade inte förstått
vilken kraft fotografiet hade. Jag dök ner bland de stora mästarna. Jag såg ett fotografi av Édouard
Boubat som förändrade mig helt. Två flickor står på en parisisk gata. De håller armarna om
varandra. Det är ett mycket enkelt fotografi. Inte tillkrånglat. Ändå finns det något som fångar
betraktaren. Flickornas blickar är som stenhårda slag i magen. Jag återvänder till just det fotografiet
med jämna mellanrum, mest för att påminna mig själv om varför jag fotograferar.
Foto: Johan Larsson
Ute faller ett tyst regn. Några siluetter skyndar fram över gatukorsningen. En bedagad herre
verkar ha glömt sitt paraply. Han är klädd i en svart rock av äldre modell, en sådan man ofta ser i
gamla filmer. Han verkar vara hämtad från en annan tid. Jag ser honom från mitt fönster. Jag ser hur
han anonymt jäktar fram. Min stad är allra vackrast första veckan i november, när det blåser som
mest från Vättern och när regnet för första gången blandas med snö; när alla människor skyndar in
under busskurarna.
verkar ha glömt sitt paraply. Han är klädd i en svart rock av äldre modell, en sådan man ofta ser i
gamla filmer. Han verkar vara hämtad från en annan tid. Jag ser honom från mitt fönster. Jag ser hur
han anonymt jäktar fram. Min stad är allra vackrast första veckan i november, när det blåser som
mest från Vättern och när regnet för första gången blandas med snö; när alla människor skyndar in
under busskurarna.
Min stad och människor i min omgivning får ofta agera modell i mitt fotograferande. Jag kan bara
fotografera människor jag känner och platser jag är förtrogen med. Ett tag åkte jag ut på resor i
främmande länder. Jag fotograferade massvis, ibland tio rullar per dag. Jag kom hem och
framkallade materialet. Det vara alltid lika nedslående. Det fanns inget vettigt. Bilderna var totalt
värdelösa. Jag hade inte hitta någon röst. Jag förstod att jag skulle bli tvungen att hitta en berättelse
som låg mig närmre.
Foto: Johan Larsson
2008 inledde jag därför ett fotoprojekt som fick namnet Studiegatan 1a, efter gatan där jag
bor. Tanken var att fånga min tillvaro. Under resans gång ändrade projektet skepnad flera gånger.
Allra tydligast var det sommaren 2012, då projektet kretsade kring missfall och den sorg jag kände.
Nu kretsar projektet snarare kring småbarnsåren. Jäkt, stoj och stök. Studiegatan 1a är lika mycket
mitt privata fotoalbum som en offentlig inblick i mitt liv.
bor. Tanken var att fånga min tillvaro. Under resans gång ändrade projektet skepnad flera gånger.
Allra tydligast var det sommaren 2012, då projektet kretsade kring missfall och den sorg jag kände.
Nu kretsar projektet snarare kring småbarnsåren. Jäkt, stoj och stök. Studiegatan 1a är lika mycket
mitt privata fotoalbum som en offentlig inblick i mitt liv.
Fotografierna i artikeln är hämtade ur mina projekt Studiegatan 1a och Höst.
Foto:Johan Larsson
Mars 2016