Anders Petersen är lite av en legend, ända sedan jag först såg bilder från Café Lehmitz och fick leva mig in i den unika värld som Anders vandrade i har jag haft den djupaste respekt för hans bilder. Min upplevelse är att Anders fotograferar det han känner och för omgivningen är han ofarlig, många fotografer kan upplevas som ett hot mot den personliga sfären, men närheten i Anders bilder visar att han avväpnat personerna, fått deras förtroende och de känner inte honom som ett hot utan en vän och det känns i bilderna.
"Får jag be dig att gå ut ur orkestern"
Det är det skönaste jag har hört, det kommer från dokumentären Utan längtan ingen bild och visar precis vem Anders som fotograf är, han är där, mitt i och upplever.
Världen bästa bild
Micke Pettersson - en klok man
